”Jag har alltid varit lite gränslös i mitt arbete, alltså, på ett positivt sätt”

Under gymnasietiden var jag rätt skoltrött. Jag gick en linje som hette distribution och kontor, och det var det andra året som var det roligaste. Då hade vi mycket praktik, och jag var bland annat i en klädaffär som hette Herrcenter. Förutom det har jag också arbetat som bland annat fönsterputsare och vaktmästare på en skola. När man som ung arbetat inom många olika områden och träffat många olika personligheter skapar man sig tidigt en bild av hur man vill bli och vad man kan tänka sig att jobba med. 

I tidiga 20-årsåldern halkade jag in på ungdomsarbete under ett projekt som skapades ungefär samtidigt som Fältgruppen startade. Det var socialförvaltningen som drog i projektet som gick ut på att personer med erfarenhet blev kontaktpersoner till unga som behövde ett extra stöd. Jobbet gjorde att jag fick upp ögonen för ungdomsarbete. Jag utbildade mig då till fritidsledare på folkhögskola under två år samtidigt som jag arbetade på fritidsgårdar under kvällar och helger. 

Jag har alltid intresserat mig för fältgruppen. När jag fick förfrågan om ett jobb som fältassistent inom gruppen tog jag det, och när jag väl började jobba tänkte jag att det var det bästa jobbet jag någonsin haft. Eftersom att träffa ungdomar är det roligaste som finns passade jobbet mig utmärkt. Första helgen var det disco på mejeriet och fältgruppens uppgift var att hålla koll. Jag var rätt mycket yngre än kollegorna och tyckte det var konstigt av oss att stå och titta på, när tanken var att vi skulle lära känna ungdomarna. Så istället för att stå en bit bort och hålla koll gick jag för att prata med ungdomarna istället.

Organisationen Mentor Sverige gick ut på att skapa mentorpar. Jag fick jobb som mentoransvarig för södra Sverige och hade i uppgift att matcha ihop parterna. Under tiden kände jag att jag inte riktigt passade in i det “fina” Stockholms upplägget, och jag längtade tillbaka till fältgruppen. Folk frågade mig ifall jag verkligen skulle gå från att sitta på ett kontor mitt i Lund dagtid med bara förmåner till att gå tillbaka till att jobba kväll och helgtid. Ja, svarade jag, det vill jag. När jag kom tillbaka till fältgruppen kände jag glädje igen, och det är det allra viktigaste. 

Jag har alltid varit lite gränslös i mitt arbete, alltså, på ett positivt sätt. Ibland har jag gjort oväntade saker, men som det alltid funnits en tanke bakom. Jag minns två ungdomar från när jag arbetade på Norra Fäladens fritidsgård. Det var två unga killar som hamnat snett inom gängverksamhet och som jag stämde träff med en lördag på Fäladstorget. “Har vi gjort något” undrade de, men “nej,” svarade jag. “Jag tänkte bara att vi skulle gå hem till mig, laga lite pizza och låta er hälsa på min son.” Vi lagade pizza, jag tvingade dem att diska och de fick leka med min son. De var under hela kvällen misstänksamma mot mig och undrade ifall de hade gjort något. När det var dags att säga hejdå sa jag till dem “jag vet vad ni sysslar med, och jag vet att ni vet, men detta handlar inte om att sätta dit någon. Det handlar om att jag är mån om er. Jag älskar er men jag gillar inte de handlingar ni gör”. Jag har träffat de båda efter händelsen och ibland pratar vi om den. Fastän vägen kanske varit tuff, är de båda på ett bra ställe i livet.

Det var två killar som många ansåg inte var de bästa, men de hade stora hjärtan båda två. Många jag berättar historien för säger att “det var riktigt fint och bra gjort av dig, där gjorde du verkligen skillnad.” Men nej, säger jag då, det gjorde jag inte. Det var dem själva som gjorde skillnad i sina egna liv.

Idag jobbar jag som enhetschef för idrottsservice. Jag har gjort min resa helt utan akademisk bakgrund, och hade det varit idag hade jag aldrig fått det jobb jag har på grund av brist på utbildning. Men vänder man på det: jag har fått höra flera gånger att jag är en väldigt duktig chef, och har till och med fått pris för det. 

Jag har alltid älskat Lund och alltid trivts här. Det är här jag känner mig hemma. Handbollen har också varit en stor del till att jag stannat i Lund i och med att det är stort i Lund. Föreningslivet är en styrka i Lund, allt från idrott till kultur möts folk från olika bakgrunder och kategorier. Här får man uttrycka sig och klä sig som man vill, det är till exempel inte många som vänder på sig för att någon kommer med en strut på huvudet. Främlingsfientlighet har aldrig riktigt fått fäste i Lund, det finns absolut men oavsett mobiliserar hela staden sig emot det. Det är jag riktigt stolt över. 

Rickard Persson, 56 år