Mina första fem år bodde jag på Österlen i en by som heter Olseröd. Jag bodde tillsammans med min syster, mamma och pappa. Jag och min syster bråkade en del då hon bara var två år äldre, men vi var ändå väldigt nära varandra. Som barn var jag väldigt blyg och tillbakadragen, jag pratade inte så mycket och tog inte så mycket plats. Där jag bodde fanns det inte så mycket andra människor vilket gjorde att man hade mycket frihet.
Vi var en väldigt nära familj som spenderade mycket tid ihop, vi var ofta vid havet och gjorde mycket utflykter. Min mamma insjuknade tidigt i cancer, och hennes behandling var i Lund. På grund av mycket tid på sjukhus spenderade jag och min syster mycket tid ihop med min pappa. När jag var 6 år gammal gick min mamma bort.
Efter min mammas bortgång flyttade vi helt till Lund eftersom min pappa tyckte att det fanns bättre skolor här. Vi flyttade till Tomegapsgatan och jag började på Vårfruskolan där jag gick upp till sexan. När vi flyttade till Lund fick jag ett större umgänge vilket ledde till att jag blev mycket mer social som person. Min pappa träffade min gamla bonusmamma som hade två söner sedan tidigare, och vi gick från att vara fyra till att bli sex personer i familjen. De första åren var väldigt intensiva då vi var fyra barn med väldigt olika personligheter och olika sätt att fungera. Samtidigt som det var väldigt intensivt var det också väldigt fantastiskt.
Det har varit en stor skillnad på de skolorna jag har gått på. Vårfruskolan var väldigt kaosartad. Det fanns mycket diversitet bland eleverna och det var många olika etniciteter som möttes. Trots olikheterna i hemmen kändes det som om klasskamraterna var mycket närmre varandra, och vi blev som en stor familj. Det var mer bråk, men på något sätt gjorde det ändå att vi blev närmare varandra. När jag gick i sexan började jag på Lerbäckskolan, som ligger i ett högklassområde i Lund där alla elever hade vuxit upp ihop i samma områden, alla föräldrar var akademiker och uppvuxna i Sverige. Jag upplevde att det var mycket mer statusjakt bland eleverna där. Ibland skämdes man till och med över att ens egen förälder inte var akademiker på samma sätt som de andras. Det kan nog skapa mycket svårigheter och vara läskigt att tidigt behöva tävla om sin identitet.
Jag har alltid älskat Lunds studentliv. Jag har bott på olika ställen i Lund, på Tomegapsgatan, Clemenstorget och nu i Professorstaden, och det är otroligt att vart man än går i Lund är det mycket liv. Det är en sådan stad där det händer saker överallt.
Något negativt jag upplevt som ungdom i Lund är pressen på att man ska läsa på gymnasium och universitet. Jag tror det beror på att många som bor i Lund har kommit hit på grund av deras utbildning och att många är väldigt akademiskt framgångsrika. Detta har alltid lagt en press på mig som ung person. Något annat jag känt varit väldigt jobbigt som ung person är att det händer så mycket i ungdomslivet vilket gör att det är väldigt lätt att känna sig utanför om man inte är delaktig i sociala kretsar, till exempel i skolan.
När jag hör ordet Lund tänker jag direkt på att det är bland de bästa städerna att bo i. Det är en väldigt livlig stad, mycket traditioner samtidigt som den är nytänkande. I och med att det är en universitetsstad möts mycket människor från olika delar av världen här. Jag tror att Lund kommer vara ganska likt i framtiden. Studentlivet kommer förmodligen att bestå då det är en universitetsstad och har varit det länge.
Jag kan personligen se mig själv bo i Lund i framtiden. Jag älskar att ha vuxit upp i Lund och skulle kunna tänka mig uppfostra mina egna barn här.
Ines Engström 18 år