Jag föddes 1942 i södra Lund, på hörnet av Esplanaden, snett emot mejeriet. På morgnarna väcktes jag ofta av ljudet från hästskjutsen som kom med mjölkkannor. Det skramlade härligt, och jag hörde hästarna som klapprade i gatorna. Ibland hördes ett “pang!” och då sa de: ”Nu är det pojkarna i Råby som är ute och ställer till elände”. Det var ungdomshem redan då.
Jag har en fyra år yngre syster, och som pensionär har hon också flyttat tillbaka till Lund. Jag gick på en privatskola som låg ungefär där Södertulls vårdcentral ligger idag. Det var bara fyra klasser där, så det blev väldigt intimt – alla kände alla. Fröknarna ringde in oss med en koskälla. Efter det hamnade jag på det som då hette Lunds samrealskola, som nu är musikhögskola vid Clemenstorget. Jag gick där i fyra år, och sedan gick jag vidare till Katte, där jag stannade i fyra år och tog studenten. Jag vågar påstå att det var andra takter på den tiden. Man kunde verkligen vara rädd för lärarna, de hade auktoritet och kunde ge oss hårda straff. På måndagar hade vi ofta oförberedda prov, ofta i latin. En av våra äldre lärare var nazist och hade ofta dåligt humör. En gång slungade han en lärobok tvärs över klassrummet så att den flög in i väggen med en enorm smäll. Det fanns också en elev på Katte som fick magsår för att läraren var så elak att elevens hälsa blev förstörd – något jag tror aldrig skulle hända idag. Katte hade rykte om sig att många av lärarna hade hoppats på en akademisk karriär och var frustrerade över att de hamnat som lärare, och att de tog ut sin frustration på oss elever. På Spyken var betygen generellt bättre, och många elever från tvåan och trean bytte dit eftersom stämningen också var mycket bättre där.
Som barn fanns det inte tid för några större intressen eftersom skolan tog all min tid. Jag satt och pluggade läxor i timmar. Jag var ganska ensam om att bo i södra Lund, och pratade mycket i telefon med mina kompisar för att få lite sällskap.
Jag började läsa engelska på universitetet. Något studentliv hade jag inte upplevt i början, men när jag började med ryska ändrades det. Det var helt fantastiskt, vi hade lärare som var i vår egna ålder och som vi umgicks med på fritiden. Det var ett väldigt kamratligt förhållande med alla, och vi umgås fortfarande. Vi hade en slavisk förening som ordnade fester under terminen. Jag var med i styrelsen och ordnade fester, men det var bara en-två stycken per termin. Däremot hade vi nyligen en släkting som bodde hos oss i några månader när han kom in på LTH. Jag har aldrig sett maken till festande! Han var ute varje natt. Den graden av festande var inte alls som på min tid.
Jag har bara bott i södra Lund, med några avstickare till Göteborg och Stockholm för utbildning. Det finns verkligen en skillnad mellan olika stadsdelar i Lund. Som barn hade jag aldrig kunnat bo på Nilstorp. En gång, när jag var i förskoleåldern, tog en lekkamrat mig till Nilstorp, och jag blev nästan efterlyst. Det var så annorlunda där, helt motsatsen till Professorstaden. Det var en helt annan klass skulle man kunna säga.
Jag började jobba som bibliotekarie genom uteslutningsmetoden. Jag gick på lärarhögskolan i förorten i Göteborg. Där var det inga mönsterelever direkt. Eleverna hällde svavelsyra i akvariet och gjorde andra otäcka saker. Rektorn sa en gång till en lärare: ”Bara du kan hålla eleverna kvar mellan väggarna så är vi glada.” Det var en verklighet jag inte visste fanns.
Lund har verkligen vuxit åt alla håll och kanter, och det är det inget fel på så länge man är mån om den goda jorden. Ett exempel är Stora Södergatan, många kanske tycker den är för krokig och ojämn, men det är med respekt för historien som den ser ut som den gör.
Catharina Norén, 82 år