När jag föddes bodde min familj på Sölvegatan. När jag var 13 år gammal flyttade vi till Tornavägen, och där bodde jag tills att jag flyttade hemifrån. Min mammas kusin hade ett hus på Albogatan som jag då flyttade in i. Där bodde jag på ovanvåningen med min syster som bodde under och min bästa kompis som bodde tvärs över gatan. När jag bodde på Albogatan träffade jag min blivande man som då studerade i Lund. Tillsammans flyttade vi in i en studentlägenhet på Delfinen, och efter det flyttade vi till Djingis Khan där min äldsta son är född. Jag har även bott i Köpenhamn, England, USA, Luleå, Stockholm och Ystad.
När jag var liten var hästar en stor del av mitt liv. Jag tydde mig alltid till stallet och hästarna. Under gymnasietiden spenderade jag mer tid i stallet än i skolan. Även om man inte skulle rida var det där man var, det blev som en fritidsgård.
Jag utbildade mig till röntgenassistent på en specialgren inom gymnasieskolan. Den bestod av fem terminer och till den utbildningen behövde man bara grundskolekompetens. Utbildningen startade på centrala verkstadsskolan, jag började i en liten klass på 12 personer som när jag slutade endast bestod av 5 personer. När jag avslutat utbildningen fick jag direkt arbete på lasarettet.
I och med mitt yrke som röntgenassistent, senare röntgensjuksköterska, har jag haft väldigt lätt för att få jobb. Jag har bara behövt gå upp till sjukhuset och frågat om de har jobb och fått svaret ”Ja, kunde du börja igår?”. Därför har det aldrig varit några större komplikationer med att vi flyttat runt så pass mycket. När vi bodde i Luleå arbetade jag med mammografi och åkte runt hela Norrbotten, bland annat till Arvidsjaur, Haparanda, Överkalix och Jokkmokk. Sedan tog jag jobb i Piteå som chef på röntgenavdelningen.
När man fick lära sig om röntgen i grundskolan var det det som jag tyckte var mest spännande. Jag har en 7 år äldre syster som arbetade på Vipeholmsanstalten. När jag var 18 år började jag också jobba på Vipeholm, men kände att det tog allt för mycket kraft att se att så många må psykiskt dåligt. På somrarna när jag var yngre var vi alltid i sommarstugan i Ystad där min syster umgicks med en tjej som utbildade sig till röntgenassistent. Då fick jag upp ögonen för yrket. När det var dags att söka sig vidare efter gymnasiet visste jag inte vad jag ville bli. Jag sökte sjuksköterska, sjukgymnast och röntgenassistent. Till slut blev det röntgenassistent och efter 50 år av att ha arbetat med det har jag aldrig ångrat att jag sökte det.
Jag brukar säga att mitt hjärta har fyra rum, Luleå, Stockholm, Ystad och Lund. Det är Lund som är min grund, det är här jag har mina rötter och där jag känner mig hemma. Jag behöver inte tänka på språk eller dialekt. Staden har förändrats en del sedan jag var ung. Bland annat märker man av studenterna mycket mer än tidigare, förmodligen för att de är många fler.
Lena Arve, 71 år